Jag saknar
Jag saknar gamla tider i Berlin. Känna luften. Se gatorna. Se fattigheten hos importerna och så mycket rikedom i kultur och erfarenhet. Jag saknar att bara hänga hemma hos mig med 10 pers och snacka. Skratta. Gråta. Dröma. Känna. Skrika och viska. Älska. Älska livet. Varje natt undrar jag varför. Varför gick allt som det gick?
Jag är oroilgt. Jag är en drömmare. Jag drömmer dag och natt om att ändra världen, hjälpa och försöka förstå. Klara mig utan betyg. Vara ett kontra i systemet. Fast kan jag klara det? Är jag verkligen så starkt?
Jag vill vara realistiskt. Men det äklar mig. Jag vill göra det omöjliga. Flyga och se rosa träd. Jag vill leva i en annan värld. Jag kollar på himlen och undrar om det finns mer. Mer än bara det här. Om det finns en perfekt värld. Skulle det vara tråkigt?
Jag ser folk som kommer fett sura till skolan och man frågar dom vad det är som händer. En av svarerna som jag ofa har hört är: " Jag fick inga pengar av min mamma för att köpa kläder".
....
Så himla naivt. Fast jag är inte bättre. Men jag är medveten. Jag tycker synd om dom och hoppas att dom nån gång i livet inser att dom har allt dom behöver för att leva. Inte för att må bra, utan för att leva. Mat. Skola. Ett hus. Kläder.
Efter så undrar jag om dom vet vad kärlek är. Vad som händer på världen. Folk i fattiga länder som verkligen får gå 4 kilometer till skolan varje morgon, som inte har några skor, som får en måltid om dagen och får ta hand om sina 7 syskonen mår bättre än vad vi gör. Helt sjukt.
Varför?
Jag är oroilgt. Jag är en drömmare. Jag drömmer dag och natt om att ändra världen, hjälpa och försöka förstå. Klara mig utan betyg. Vara ett kontra i systemet. Fast kan jag klara det? Är jag verkligen så starkt?
Jag vill vara realistiskt. Men det äklar mig. Jag vill göra det omöjliga. Flyga och se rosa träd. Jag vill leva i en annan värld. Jag kollar på himlen och undrar om det finns mer. Mer än bara det här. Om det finns en perfekt värld. Skulle det vara tråkigt?
Jag ser folk som kommer fett sura till skolan och man frågar dom vad det är som händer. En av svarerna som jag ofa har hört är: " Jag fick inga pengar av min mamma för att köpa kläder".
....
Så himla naivt. Fast jag är inte bättre. Men jag är medveten. Jag tycker synd om dom och hoppas att dom nån gång i livet inser att dom har allt dom behöver för att leva. Inte för att må bra, utan för att leva. Mat. Skola. Ett hus. Kläder.
Efter så undrar jag om dom vet vad kärlek är. Vad som händer på världen. Folk i fattiga länder som verkligen får gå 4 kilometer till skolan varje morgon, som inte har några skor, som får en måltid om dagen och får ta hand om sina 7 syskonen mår bättre än vad vi gör. Helt sjukt.
Varför?
Kommentarer
Trackback
