I forgot to introduce myself
Jag heter Cairo, nästan 15 (vilket många inte tror på), made in NY, born in Sweden, grew up in Berlin-Germany, a quarter Colombian and the rest is sanish.
Jag kommer att berätta hela min historia för er, vilken börjar den 30 September 1994 i Karolinska sjukhuset i Stockholm, klockan 00:03 med ett skrik. Eller föresten många skrikar innan. Min mamma. Jag blev född, utsatt i en värld full av hat, makt och pengar. Ni ska inte tro att jag är pessimist. Och verkligen INTE tro att jag har typ självmordstankar. Det är bara så som jag kollar ner på världen. Jag hatar Världen. Eller vi kan säga männskligheten. Men jag älskar livet. Det är ganska rolig ibland att låta livet leka med en. Men t är inte bra att fastna på det. Kan vara mycket farligt. Många av er där ute som känner mig kommer säkert dö av garv när ni läser det här. Jag är verkligen inte den personen som skriker efter uppmärksamhet. Den kommer mest av sig själv. Jag måste faktiskt säga en sak till uppmärksamhet, jag kännde inga fjortisar innan jag flyttade hit. HAHAHAHAHA, jag dör bara jag tänker på er. Ni är äckliga. Men skitroliga. Jag tror faktiskt att sverige skulle vara fullkommligt tråkigt utan er. Blond, slitet hår, Fjällräven och grejer. N i är verkligen roliga. Jag vet också att ni blir mobbade. Jag menar ni är mobbade. Men det vore verkligen synd att inte se er på MCdonalds i vintras, när ni sitter där i timmar. Eller när ni ärf ulla och ligger på marken och skricker på varandra. Fast förresten jag vet inte ens om ni är fulla. Whatever.
Jag bodde i Berlin sen jag var 3 år gammal, innen det åkte jag runt med mina föräldrar som var journalister.
Började dansa när jag var 3 år gammal. Balett. Men slutate tyvärr, eftersom min fittlärare tryckte ner mig varje gång jag försökte göra split. Efter det hittade jag min stora passion. Flamenco. Eller det var det som jag trodde åtminnstone då och 10 år efter. För dom som inte vet vad det är, en spanskt dans, kolla på youtube. Fools.
Som ni vet, eller jag hoppas det, är kriminalität i Berlin vardag. Jag vill inte gå djupare på dett hära themat, eftersom jag inte vet vem som kommer läsa skiten. Jag var tvungen att flytta med min Mamma till ett annat land. Hon valde sverige.
I augusti 2008 kom jag hit, till en helt ny värld. Oerfaren, konservativt och tryggt. Vilket är säkert bra för många. Jag hatar det. Men man måste anpassa sig. Vänja sig. Nu är det faktiskt ganska lungt, har hittat min kille (som förresten är underbar, hans kusiner med...HAHAHA driver :P), har hittad världens skönaste danspartner och är på väg att hitta mig själv. ♫ I'm gonna fly trought the world, tills I foundet myself ♫
Jag ska avsluta nu, det blev faktiskt ganska mycket text, jag hatar mycket text på bloggar, det är skitjobbigt.
But don't worry, kommer inte alltid skriva så himla mycket på en gång.
Love and Respekt.
Cairo♥
Jag kommer att berätta hela min historia för er, vilken börjar den 30 September 1994 i Karolinska sjukhuset i Stockholm, klockan 00:03 med ett skrik. Eller föresten många skrikar innan. Min mamma. Jag blev född, utsatt i en värld full av hat, makt och pengar. Ni ska inte tro att jag är pessimist. Och verkligen INTE tro att jag har typ självmordstankar. Det är bara så som jag kollar ner på världen. Jag hatar Världen. Eller vi kan säga männskligheten. Men jag älskar livet. Det är ganska rolig ibland att låta livet leka med en. Men t är inte bra att fastna på det. Kan vara mycket farligt. Många av er där ute som känner mig kommer säkert dö av garv när ni läser det här. Jag är verkligen inte den personen som skriker efter uppmärksamhet. Den kommer mest av sig själv. Jag måste faktiskt säga en sak till uppmärksamhet, jag kännde inga fjortisar innan jag flyttade hit. HAHAHAHAHA, jag dör bara jag tänker på er. Ni är äckliga. Men skitroliga. Jag tror faktiskt att sverige skulle vara fullkommligt tråkigt utan er. Blond, slitet hår, Fjällräven och grejer. N i är verkligen roliga. Jag vet också att ni blir mobbade. Jag menar ni är mobbade. Men det vore verkligen synd att inte se er på MCdonalds i vintras, när ni sitter där i timmar. Eller när ni ärf ulla och ligger på marken och skricker på varandra. Fast förresten jag vet inte ens om ni är fulla. Whatever.
Jag bodde i Berlin sen jag var 3 år gammal, innen det åkte jag runt med mina föräldrar som var journalister.
Började dansa när jag var 3 år gammal. Balett. Men slutate tyvärr, eftersom min fittlärare tryckte ner mig varje gång jag försökte göra split. Efter det hittade jag min stora passion. Flamenco. Eller det var det som jag trodde åtminnstone då och 10 år efter. För dom som inte vet vad det är, en spanskt dans, kolla på youtube. Fools.
Som ni vet, eller jag hoppas det, är kriminalität i Berlin vardag. Jag vill inte gå djupare på dett hära themat, eftersom jag inte vet vem som kommer läsa skiten. Jag var tvungen att flytta med min Mamma till ett annat land. Hon valde sverige.
I augusti 2008 kom jag hit, till en helt ny värld. Oerfaren, konservativt och tryggt. Vilket är säkert bra för många. Jag hatar det. Men man måste anpassa sig. Vänja sig. Nu är det faktiskt ganska lungt, har hittat min kille (som förresten är underbar, hans kusiner med...HAHAHA driver :P), har hittad världens skönaste danspartner och är på väg att hitta mig själv. ♫ I'm gonna fly trought the world, tills I foundet myself ♫
Jag ska avsluta nu, det blev faktiskt ganska mycket text, jag hatar mycket text på bloggar, det är skitjobbigt.
But don't worry, kommer inte alltid skriva så himla mycket på en gång.
Love and Respekt.
Cairo♥
Kommentarer
Trackback
