3 läsare vill. Vad händer med dom andra?!
Asså ni där ute är roliga. Av mina många läsare är det bara 3 som vill att jag fortsätter blogga. Men aa, 3 är också nåt så jag kommer nog skriva lite till. Kanske inte med så bra uppdatering.
Det är den 21. idag. Tiden går fort. Men när jag tänker efter, så hann vi göra mycket. Lära känna varandra där jag upplevde jätte mycket. Du säkert också. Vi var med i 3 olika årstider till och med. Vintern i Jombos Källaren. Haha. Våren där jag åkte till min syster. Och sommaren när vi var i erikdals. Det känns helt sjukt att det bara har gått 4 månader. Du har blivit ett del av mtt liv. Av min värld. Du har varit vid min sida. I fina som i svåra tider. Det känns tomt utan dig. Jag kommer ihåg den förra 21. Det var underbart. Du är den första som jag känner mig tryggt med. Den första som jag kan lita på. Jag saknar dig otrolig mycket. Det spelar ingen roll vart du är. Jag kommer att vänta på dig. Du vet, äkta kompisar är dom som älskar en oavsett om dom känner en. Haha. Jag vet att jag kan vara jobbigt. Att jag har mycket drama i mitt liv. Att jag har mycket temperament. Men du stannar ändå. Tack. Jag önskade att du kunnde vara här så att jag kan visa dig hur mycket jag uppskattar dig.
Den dagen jag försökte att ta slut på våran relattion skrev jag en text. Den har jag hittat nu och tyckte att du ska få läsa den. Jag skrev den på tyska så jag ska översäta den nu. Det kommer kanske låta lite fattigt. Vi får se.
Det var den hårda vägen. Men den rätta. Jag tror att den enkla i sikten andra, skulle ha varit den svåraste i slutet. Jag känner mig tomt och förtvivlad. Helt slut. Det är över. Slutgiltig. Från min sida iallafall. Om ödet vill, kommer våra vägar att krockas igen. Fast jag tvivlar på det. Jag levte i en perfekt värld, en såndär värld som alla önskar sig, en värld med rosa träd, sol varje dag och kärlek. Framför allt kärleken. Men det var min värld. Jag levte i min egen blåsa. Den är sönder nu. I kras. Försvunnen. Jag är tillbaka i realitäten. Världen gjort av grå betong, förödmjukelse, hat och sörja. Säkert är det inte heller realitäten utan fasen efter perfektion. Förvirrad är jag också. Haha. Jag känner nånting som jag inte har kännt på länge. Jag hade get upp hoppet. Jag är osäkert på vad det är. Men det är en kamp. Jag känner mig inte beredd. Inte helat.
Aja. Hahahahahaha. Jag är rolig.
Jag önskar verkligen att vi skulle kunna tillbringa dagen tillsammans.
Tack. Tack för att du är som du är. Tack för att du finns. Tack för att du kom fram till mig den 21. Februari.
Det är den 21. idag. Tiden går fort. Men när jag tänker efter, så hann vi göra mycket. Lära känna varandra där jag upplevde jätte mycket. Du säkert också. Vi var med i 3 olika årstider till och med. Vintern i Jombos Källaren. Haha. Våren där jag åkte till min syster. Och sommaren när vi var i erikdals. Det känns helt sjukt att det bara har gått 4 månader. Du har blivit ett del av mtt liv. Av min värld. Du har varit vid min sida. I fina som i svåra tider. Det känns tomt utan dig. Jag kommer ihåg den förra 21. Det var underbart. Du är den första som jag känner mig tryggt med. Den första som jag kan lita på. Jag saknar dig otrolig mycket. Det spelar ingen roll vart du är. Jag kommer att vänta på dig. Du vet, äkta kompisar är dom som älskar en oavsett om dom känner en. Haha. Jag vet att jag kan vara jobbigt. Att jag har mycket drama i mitt liv. Att jag har mycket temperament. Men du stannar ändå. Tack. Jag önskade att du kunnde vara här så att jag kan visa dig hur mycket jag uppskattar dig.
Den dagen jag försökte att ta slut på våran relattion skrev jag en text. Den har jag hittat nu och tyckte att du ska få läsa den. Jag skrev den på tyska så jag ska översäta den nu. Det kommer kanske låta lite fattigt. Vi får se.
Det var den hårda vägen. Men den rätta. Jag tror att den enkla i sikten andra, skulle ha varit den svåraste i slutet. Jag känner mig tomt och förtvivlad. Helt slut. Det är över. Slutgiltig. Från min sida iallafall. Om ödet vill, kommer våra vägar att krockas igen. Fast jag tvivlar på det. Jag levte i en perfekt värld, en såndär värld som alla önskar sig, en värld med rosa träd, sol varje dag och kärlek. Framför allt kärleken. Men det var min värld. Jag levte i min egen blåsa. Den är sönder nu. I kras. Försvunnen. Jag är tillbaka i realitäten. Världen gjort av grå betong, förödmjukelse, hat och sörja. Säkert är det inte heller realitäten utan fasen efter perfektion. Förvirrad är jag också. Haha. Jag känner nånting som jag inte har kännt på länge. Jag hade get upp hoppet. Jag är osäkert på vad det är. Men det är en kamp. Jag känner mig inte beredd. Inte helat.
Aja. Hahahahahaha. Jag är rolig.
Jag önskar verkligen att vi skulle kunna tillbringa dagen tillsammans.
Tack. Tack för att du är som du är. Tack för att du finns. Tack för att du kom fram till mig den 21. Februari.
Kommentarer
Postat av: Anonym
jag älskar dig
Trackback
