outofearth

Världen är sjukt. Fullt med hat och våld. Varför? Finns det kärleken kvar? Finns det medvetenhet kvar? Ett dubbelt martyrium. Min värld brakade ihop. Jag brakade ihop. Jag har brakat ihop. Jag hade hopp. Jag ville bara det bästa till mänskligheten. Nu vill jag döda. Jag ser den röda duket. Och jag luktar redan mitt offers blod. En skoningslös våldtäktare. Jag känner raseriet i mig, mina händer darrar och jag har bitit ihop. Jag hör mina tänder knirra och har för länge sen övertalad mig själv att jag inte kommer att hitta ro innan jag har gjort det. Innan jag har tömt sista bloddroppet ur honom. Jag förstår ingenting längre, för ett par timmar sen var allting på att eller att annat sätt okej. Bara med ord tappar jag bort mig själv. Jag hade ingen aning om att jag var så här svag. Jag tror inte längre på mig och min endlösa kraft för att se världen. Se männikor dö. Och sprida kärlek. Aldrig. Inte efter idag. Hopplös värld. Vi kan förgå alltihopa. Vi förtjänar inget bättre. Och tårarna rinner igen. Fast jag vet inte varför. Det kan vara glädjen att jar har insett att jag har förhindrat mig själv att se världen. Det kan vara sörjen för samma skäl. Det kan vara förtvivlan att jag inte kan hålla honom i mina armar. Det kan vara ilskan att veta att polisen i Berlin redan har tagit fast horungen. Eller frågan "varför?". Varför gick allt som det gick. Varför går allt som det går? Och hur kommer det att gå i framtiden? Långsamt ställer jag fast att jag inte vill ha nåra barn. Varför kämpa så mycket? Du kommer att dö ändå. Men faktum är att jag är här nu och måste göra det bästa av det. Få allt i gripp igen. Och första steget är bestämmt. Jag kommer at döda.

Jag skrev det här den 25.06.2009 efter händelsen med Jesse. Mycket har ändrats sen dess. Om jag ska vara ärlig så är jag lite rädd att publicera den här inlägget. Undrar hur reaktionerna kommer att vara. Men jag hoppas att ni kan förstå.

♥ &respect